The Wind That Shakes the Barley

Dead Dance framför "The Wind That Shakes the Barley "

I sat within the valley green, I sat me with my true love
My sad heart strove the two between, the old love and the new love
The old for her, the new that made me think on Ireland dearly
While soft the wind blew down the glen and shook the golden barley

'Twas hard the woeful words to frame to break the ties that bound us
But harder still to bear the shame of foreign chains around us
And so I said, "The mountain glen I'll seek at morning early
And join the bold united men," while soft winds shake the barley

While sad I kissed away her tears, my fond arms round her flinging
A yeoman's shot burst on our ears from out the wildwood ringing
A bullet pierced my true love's side in life's young spring so early
And on my breast in blood she died while soft winds shook the barley

I bore her to some mountain stream, and many's the summer blossom
I placed with branches soft and green about her gore-stained bosom
I wept and kissed her clay-cold corpse then rushed o'er vale and valley
My vengeance on the foe to wreak while soft wind shook the barley

But blood for blood without remorse I've taken at Oulart Hollow
And laid my true love's clay cold corpse where I full soon may follow
As round her grave I wander drear, noon, night and morning early
With breaking heart when e'er I hear the wind that shakes the barley

---------------------------------------------------------------------------------

Jag dedikerar denna sång till dig Madelene, min älskade. Och jag önskar att du kunde ha haft förståelse för min kärlek till vårt land och vårt folk, och att du förstår att min kärlek till dig var minst lika stor som den för mitt land och mitt folk. Dock översteg mitt hat, inför de utländska kedjorna som lagts kring oss, dock översteg insikten om vårt folks snara undergång, vår egen kärlek.

Och likväl ångrar jag inte mina steg i livet, ty hade jag valt den skamfulles väg, vad hade då vår kärlek i framtiden, varit värd? En sådan kärlek hade ju varit en egoistisk sådan, ty kärlekens kraft och gåva består ju onekligen även i att föra vårt folk vidare, att frambringa nya generationer.

Denna kärlek hade, ifall jag hade valt den skamfulles väg, ju onekligen varit av en egoistisk art, ty vilket sätt är det att handla på, ifall man för sitt folks, och mitt och ditt blod vidare, ifall man för frukten av ens kärlek vidare - vidare uti en plats ännu mer annalkandes undergången, utan att först ha bekämpat det till fullo? Att blunda för det kommande, leva bekymmersfritt, och sedan låta frukten av vår kärlek lida än mer under sin generation, än vi själva har gjort?